Päron har gamla anor i Sverige som odlat fruktträd och växer idag ofta som solitärträd vid stenmurar, traktorvägar, åkerrenar och övergivna bosättningar. Trädet har en förkärlek för steniga ställen och växer i västra landborgens kalkstensbranter, på klapperstensvallar och skiffergrus. Någon gång ses det även i glesare skogar och på trädgårdstippar. Päron är vid flera tillfällen funnet i alvarkarst, något som även Rikard Sterner noterade.
Päron är jämnt fördelat över större delen av Öland vilket antalet sockenfynd indikerar. Det växer även på Stora Alvaret, som tidigare nämnts i några karster, samt röjda alvartorrängar. Utmed den gamla banvallen ostsydost om Kastlösa finns många fynd vilket syns tydligt på utbredningskartan.
Päron har troligen uppstått någonstans i sydöstra Europa–sydvästra Asien. Avgränsningen mot vildpäron Pyrus pyraster är inte enkel. Päronträd som anträffas i det fria blir ofta vresigt småväxta, torniga och liknar då vildpäron. Frukterna hos vildpäron är små (< 5,5 cm), hårda, utan söt smak och med talrika stenceller; till färgen är de gula, bruna eller nästan svarta. Enligt Flora Europaea är inte vildpäron känd från Sverige men når Östersjöns kuster. Från Skåne (Tyler m.fl. 2007) uppges vildpäron föreligga, ofta som ympunderlag för äldre fruktträd. Därför är fynd från Öland inte otänkbara men vi har inget granskat och godkänt belägg av vildpäron från inventeringen.
Gammal kulturflykting, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Sjöstrand (1850) "flerstädes men sparsammare och sällsyntare än följande" [med följande avses vildapel benämnd Pyrus malus acida]. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden O. Sillén 1877 (OHN).
Utbredning
Funnen i 77 rutor = 81 %; allmän = 32 socknar (ej återfunnen Egby; nyfynd Bredsättra).
Sterner 1938 allmän = 32 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0
