Vårkrokus är ursprunglig i södra och mellersta Europa. Den har förekommit länge i odling och är än idag en populär vårväxt i öländska trädgårdar. På Öland blommar den i skiftet mars–april, något senare än snökrokus C. tommasinianus och bägarkrokus C. chrysanthus. Redan i Sterner (1938 och 1986) anges vårkrokus som smått förvildad. Vanliga växtplatser på dagens Öland är vägkanter, busksnår och kulturpåverkad gräsmark dit den har spridit sig från närbelägna trädgårdar. Vårkrokus ses också som trädgårdsutkast och kvarstående på ödetomter. En udda växtplats är klapperstensvallar norr om Byxelkrok, Böda sn. På några lokaler är den tydligt bofast, exempelvis i en betesmark vid Ytterby, Egby sn, där hundratals vårkrokus i olika färger blommar i början av april. Det finns ytterligare några lokaler i hässlen, glesa tallskogar samt gamla stenbrott på gränsen till alvaret där vårkrokus bedöms vara väl etablerad och bofast. Fynden är fördelade över större delen av Öland förutom Stora Alvaret och barrskogarna längst uppe i norr.

Vårkrokus har ganska stora blommor (kronflikar 15–30 mm breda) oftast i lila, och alltid utan gula inslag. Kronröret är lila även hos de plantor som har violettrandiga eller vita kalkblad. Det finns idag småblommiga former av vårkrokus som då kan förväxlas med snökrokus C. tommasinianus. Rotknölen hos vårkrokus har grova, parallella fibrer mot basen, lite finare nätmönster upptill; den liknar utsidan av en kokosnöt. Snökrokus har rotknöl med tunna fibrer (Tyler 2012 a).

Kulturflykting, bofast.