Strandbeta är inhemsk i Medelhavsområdet och Västeuropa och går upp till nordvästra Tyskland. Den har troligen inkommit till Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med barlast. Växten är idag etablerad främst längs svenska västkusten i Skåne, Halland och Bohuslän. Den växer solöppet på grusiga eller sandiga havsstränder ungefär i höjd med den högsta driftvallen. Strandbeta är känslig för översandning eller om den täcks med ruttnande tång.

Rikard Sterner har 1930 i sin liggare noterat strandbeta från Mellanskär, Vickleby sn, en av flera små och flacka öar som ligger strax söder om Beijershamn. Fyndet är publicerat i Lundqvist (1970 a) med kommentaren "sannolikt en förirrad kulturbeta" men uppgiften kan vara rätt. Under slutet av 1800-talet och så sent som 1921 är strandbeta noterad från närbelägna Kalmar hamn varför en spridning till Öland inte är otänkbar. Fröna hos strandbeta är gjorda för att spridas med havsströmmar och bevarar sin flytkraft under tre till fyra dagar (Jonsell 2001).

I Jonsell (2001) finns en lokal uppgiven för Öland (Algutsrum). Fyndet härrör från en insamling av A.W. Thorén från 1866 (S). På detta ark finns en etikett om silvermålla Atriplex rosea som hade en lokal på ön Nordmannen i Algutsrum sn till åtminstone 1834. Dessutom finns en etikett om strandbeta från Kalmar. Kvar på arket (monteringen har troligen skett under 1900-talet) finns idag endast två blomställningar av strandbeta. Vart silvermållan tagit vägen är oklart. Fyndet blev publicerat som strandbeta från Öland men det verkar alltså vara felaktigt.

Under inventeringen har en uppgift om strandbeta inkommit. Ofta är strandbeta tillfällig på sina lokaler och översandning och intensivt badliv på den aktuella lokalen kan vara orsak till att den försvunnit och inte återfunnits.

Sent inkommen, tillfällig.