Åkerkulla växer på öppen, torr, gärna sandig–grusig mark och förekom förr främst som åkerogräs. Än idag står åkrar och trädor för häften av fynduppgifterna och speciellt på sandig trädesmark kan växten uppträda i stor mängd. Åkerkulla ses även i betade torrängar, helst på slitna ställen, som vid grindhål och på traktorvägar. Den förkommer i sand- och grustag, vägkanter, gårdsnära miljöer, vid grävda bevattningsdammar och tippade jordhögar. Udda växtmiljöer är klapperstensvallar vid havet och kalkstensterrasser på alvarmark.

Åkerkulla anmärktes i Sterner (1938) som vanlig på södra och mellersta Öland men sparsamt förekommande på norra delen, Persnäs–Bredsättra. Man ser detta mönster än idag med en anhopning av fynd i Mittlandet och på sydvästra Öland, Mörbylånga–S. Möckleby sn. Däremot är åkerkulla påfallande sparsam på sydöstra samt norra delen av ön, från Alböke sn och norrut. Rikard Sterner bedömde att åkerkulla var senare inkommen till norra Öland och det förefaller inte som växten fått riktigt fotfäste där. Liksom många åkerogräs har den minskat i senare tid men förmått att delvis rädda sig kvar i ruderatmiljöer. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Såvitt känt finns endast vanlig åkerkulla subsp. arvensis på Öland.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.