Sötkörsbär är ursprunglig i delar av Europa, norra Afrika och sydvästra Asien. På Öland är den sent inkommen och dagens förekomster härstammar från odling varifrån den spridits med bärätande fåglar.

Sötkörsbär förekommer i glesare löv- eller tallskogar där den främst hittas på frisk, kalk- och mullrik mark i brynmiljöer, busksnår och utmed skogsvägar. Någon gång kan den växa i betade torrängar. Sötkörsbär är vanlig i åkerrenar, nära bebyggelse och kan även växa på sandstränder och som utkast.

På utbredningskartan ser man tydligt hur vanlig arten är nära de större tätorterna, främst längs västra sidan från Borgholm och söderut till Grönhögen, Ventlinge sn. Den är nästan obefintlig på Stora Alvaret, ovanlig inom Mittlandet och tunnar påtagligt ut från Borgholm och norrut. På sydöstra Öland är den också sällsynt. Sötkörsbär har sammantaget en tydlig ökning sedan Sterner (1938) och har gynnats av den förbuskning som skett av landskapet. Ökningen kan antas fortsätta och sötkörsbär är numera bofast i landskapet.

Som förvildad ser man mest former av sötkörsbär med små frukter som ger litet ätbart utbyte. Närstående är surkörsbär P. cerasus som skiljs på växtsättet. Sötkörsbär växer som enstaka träd medan surkörsbär bildar utbredda snår genom rikligt med rotskott. Surkörsbär har stödblad som sitter där blomflocken utgår, dessa stödblad saknas hos sötkörsbär. Hos surkörsbär finner man ofta ett par glandler som sitter mot basen av bladskivan medan sötkörsbär har sina glandler på bladskaftet, nära bladskivan.

Kulturflykting, bofast.