Sandvita är inkommen i vårt land främst under 1800-talet med vallfrö och ballast. I Skåne uppgavs den av Linné redan 1751 medan det första, säkra fyndet på Öland gjordes så sent som 1867. Därefter spred sig arten långsamt främst på södra halvan av ön. Flera av de första noteringarna är från banvallar och järnvägsstationer där sandvita fann lämpliga miljöer med exponerad, bar sand som saknade annan vegetation.

Vanliga växtmiljöer idag är främst vägkanter och diverse ruderatmarker såsom sandhögar, stenbrott och grustag. Sandvita ses ibland som ogräs i sandiga åkrar, växer i tallskogar och betade torrängar. Några fynd är gjorda på tångvallar, sandstränder respektive klapperstensvall vid havet. På dagens Öland hittar man växten sparsamt längs den gamla banvallen.

Sandvita är vanlig längs västra sidan av Öland, från Torslunda sn och söderut till Kastlösa. Även längs östra landsvägen är sandvita frekvent i de "sandiga socknarna" Långlöt, Runsten, N. Möckleby, Gårdby och Sandby; på några ställen växer den nära eller på den gamla banvallen. På Stora Alvaret saknas fynd med undantag för ett par alvarbyar och även inom Mittlandet är växten ovanlig. Norr om Borgholm är det glesare med observationer. Sandvita återkommer sedan i Persnäs sn och vidare norrut. Utbredningen speglar väl förekomsten av sandiga jordar på Öland. En klar ökning har skett sedan Sterner (1938) men kanske har sandvita nu hittat till alla lämpliga lokaler och expansionen är avslutad? Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); det stämmer med vår bedömning.

Inkommen, bofast.