Slåtterfibbla växer solöppet på torr, mager och välhävdad mark; den är kalkgynnad men inte kalkberoende. Vanliga miljöer är alvarets betade och stäppartade torrängar, sandgräshedar vid havet och glesa tallskogar. Slåtterfibbla klarar extrema miljöer som grusalvar, karster och är ofta sedd på sprickrika kalkstensterrasser. Ibland är den funnen i slåtterängar, vägkanter och kraftledningsgator. Slåtterfibbla som är flerårig klarar ett visst mått av ohävd så länge växtlokalen förblir mager och inte tillförs näring men någon föryngring sker inte under dessa förhållanden.

Slåtterfibbla växer främst på Stora Alvaret och på sandiga marker längs östra landborgen, Runsten sn och söderut till Stenåsa. Det är svårt att förklara varför den i princip helt saknas inom Mittlandet. Slåtterfibbla är sparsam utmed västra Öland samt norr om Borgholm; rimligen borde det finnas lämpliga växtmiljöer i naturbetesmarken längs västra stenkusten men så tycks inte vara fallet. Slåtterfibbla återkommer längst uppe i norr, Böda och Högby sn, där den växer på torrängar och betade sandgräshedar. Växten bedöms ha minskat beroende på upphörd hävd vilket lett till igenväxning som påskyndats av en ökad näringstillgång i landskapet.

Slåtterfibbla har sin bladmassa koncentrerad till en rosett som ligger hårt tryckt mot marken. Detta gör att den klarar både slåtter och bete men får då inte möjlighet att bilda frön. Alltför hårt betestryck gör att bladen trampas sönder. Forna tiders skogsbete med dess luckiga skogar gynnade slåtterfibbla. Fläckigheten på bladen skiljer en hel del, från nästan helt gröna till starkt fläckade; ibland är bladen flikade och extra håriga.

Gammal, bofast.