Etternässla är ettårig och växer på frisk, näringsrik och öppen mark som helst ska vara fri från konkurrerande växtlighet. Den uppges av Sterner (1938) vara ursprunglig på havsstränder där den växer på driftvallar med tång. Idag utgörs etternässlans lokaler till 1/3 av havssträndernas tångvallar och sandstränder och till 1/3 av ruderatmiljöer (jordhögar och stentippar ). Resterande tredjedel delas mellan åkrar (grödor som majs, potatis och jordgubbar), gårdsmiljöer (trädgårdsland, hönsgårdar och gödselstackar) samt betesmarker som är trampade och gödslade (påfallande ofta med fårbete). Troligen är den vanligare i gårdsmiljöer än vad siffrorna visar eftersom inte alla inventerare känner sig bekväma med att gå in på tomtmark och fingranska orensade trädgårdsland.

Etternässla är fortfarande vanlig på dagens Öland men saknas på Stora Alvaret och blir ganska sällsynt norr om Borgholm. Den har minskat något beroende på att den är konkurrenssvag och ersätts av högväxta arter som släktingen brännässla U. dioica som har fördelen av att vara perenn. De flesta gårdsmiljöer och trädgårdsland är idag mer välstädade än på Sterners tid. På havsstränder klarar den sig bättre, i alla fall så länge betesdjuren går ända ner till strandkanten och genom sitt tramp och bete håller annan växtlighet i schack.

Gammal, bofast.