Hjärtstilla härstammar troligen från de tempererade delarna av Asien. Som medicinalväxt har den introducerats varefter den smitit från odling i trädgårdar och naturaliserats i stora delar av Europa.

Hjärtstilla växer på öppen, kväverik mark. Den är funnen i gårdsmiljöer såsom hönsgårdar, vid ladugårdar och i trädgårdsland. Även jord- och stenhögar samt tippar för trädgårdsmaterial kan erbjuda lämpliga växtmiljöer. Längs bygator, vid stenmurar och i betade torrängar är andra ställen där kan växa. Vid några tillfällen är hjärtstilla noterad på tångvallar utmed havet.

Fynden är ganska jämnt fördelade men med tyngdpunkt på södra halvan av ön. Ett visst mörkertal föreligger eftersom inte alla intressanta gårdsmiljöer blivit besökta. På de flesta lokaler är växten endast tillfällig. Hjärtstilla är fortfarande förvånansvärt vanlig på Öland men bedöms ha minskat sedan Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1986) ses ingen skillnad i statistiska analyser (Frescalo och Telfer). Under det senaste decenniet har underarten ullig hjärtstilla subsp. villosus börjat dyka upp (se nedan). Underart är inte alltid fastställd under inventeringen varför fynden får redovisas kollektivt.

Hjärtstilla har använts främst vid nervösa hjärtbesvär och den har även ansetts allmänt lugnande. Modern forskning har koncentrerat sig på eventuella effekter på sköldkörteln. Hjärtstilla är självsteril. Fröna kan bevara sin grobarhet under lång tid i jorden, troligen flera hundra år. Det innebär att växten kan återkomma till gamla lokaler när betingelserna åter blir gynnsamma. Men för att gro behöver fröna ha öppen jord fri från konkurrens. Växten är dåligt anpassad till kalla vintrar. De övervintrande, basala bladrosetterna fryser ofta bort vilket medför att plantan dör. Även utvuxna plantor behöver en växtplats med öppen jord fri från konkurrens för att utvecklas optimalt. Gårdagens hönsgårdar var en ypperlig miljö för hjärtstilla; gott om öppen och näringsrik jord (Svensson & Wigren 1984 b). Fårbete är ogynnsamt eftersom djuren gärna äter av plantorna medan nötkreatur undviker dem.

Hjärtstilla förekommer med två underarter: äkta hjärtstilla subsp. cardiaca och ullig hjärtstilla subsp. villosus. Ullig hjärtstilla har en östlig utbredning. Den förefaller mer härdig och bättre anpassad till ett kallare vinterklimat. De båda underarterna skiljs åt på att ullig hjärtstilla har en stjälk som är tätt klädd med långa, utstående hår ända upp i blomställningen; även fodret är tätt ludet. Bladen är djupare flikade och hårigare jämfört med de hos äkta hjärtstilla.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.