Skogsviol växer halvskuggigt på frisk, mullrik mark i olika skogstyper såsom blandad ädellövskog, avenbokskog, tallskog och även i hässlen. Sällsynt förekommer arten i ängsgranskog, trädbärande lövängar och sekundärt i vägrenar, åkerkanter och ruderatmarker (stentipp och jordhögar). Det behövs endast en smal skogsridå i ett annars öppet landskap för att skogsviol ska hålla sig kvar.

Skogsviol växer främst i Mittlandet och längst uppe i norr, Böda och Högby sn, där stora skogar med kontinuitet erbjuder lämpliga miljöer. På Stora Alvaret är det glest med fynden; där växer skogsviol i mindre skogsdungar och någon gång i öppen mark men då helst i skydd av enbuskar. Däremot är den inte funnen i alvarkarst, något som Rikard Sterner noterade 1932 vid Dröstorp, Sandby sn. Östra sjömarken erbjuder inga lämpliga miljöer för skogsviol och arten saknas också på den skogfattiga sydöstra delen av ön.

Skogsviol kan förväxlas med ängsviol V. canina (se denna för skiljekaraktärer). I rikare skogsmiljöer delar skogsviol ofta växtplats med lundviol V. reichenbachiana. Skogsviol har normalt mörkare, blålila blommor och breda, överlappande kronblad. Sporren är bred, trubbig och ofta vit till färgen (sällsynt lila). Foderbihangen är långa (0,9–2,5 mm) och stiplerna brett lansettlika med kortare fransar (kortare än stipelns bredd). Lundviol har ljuslila blommor med smala kronblad där de två översta något påminner om en hare som lyssnar uppmärksamt med öronen riktade uppåt. Sporren är slank, tillspetsad och lila till färgen. Foderbihangen är korta (0,3–0,8 mm) och stiplerna lansettlika med långa fransar (längre än stipeln är bred).

En form med purpurfärgade blommor och blad ’Purpurea’ säljs ibland felaktigt under namnet purpurviol V. labradorica. Den sistnämnda är ursprunglig i östra Kanada och USA samt på Grönland och förekommer knappast i trädgårdshandeln. Mörkt purpurfärgade skogsvioler dök upp i en trädgård där de aldrig odlats.

Gammal, bofast.