Skogslind växer på frisk, mullrik och gärna stenig mark. Den planterades också förr som gårdsträd. Skogslind växer med enstaka träd insprängda i ädellövskogar, hässlen med skogsek, annan lövskog och rikare barrskogar. Skogslind kan även växa i vägkanter och åkerrenar där den ursprungligen varit planterad men sedan spridit sig självständigt. Gamla träd kan bära spår av hamling.

Skogslind växer av lätt förståeliga skäl mest inom Mittlandet och den västra kustskogen i utpräglade inägoskogar som förr var lövängar. Även i rikare skogar i de nordliga socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) hittar man en del skogslind. Numera återfinns arten på ett par ställen på sydöstra Öland där det troligen rör sig om ursprungligen planterade träd. Skogslind hittas idag i fler socknar än som anges av Sterner (1938) vilket delvis kan förklaras av den tilltagande beskogning som skett av Öland. Å andra sidan har flera rika bestånd avverkats i relativt sen tid. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Nord och nordost om Karlevistenen, Torslunda sn, finns flera mindre träddungar med rester efter grova lindrunnor som är nedhuggna i relativt sen tid. Där finns även en rik fröföryngring av skogslind. Kanske är några av dessa dungar en rest av planterade lindar som använts som "bastskog" (se nedan)?

Skogslind är insektspollinerad och blommar sist av våra vilda, svenska lövträd (från andra halvan av juli). Förutom att producera lindblomshonung har trädet flera andra användningsområden. Träslaget är mjukt, gulvitt, lätt att skära och skulptera i. Av basten, som sitter under barken, kan man tvinna rep som var mycket användbara i det gamla bondesamhället. Därför planterades skogslind (bastskogar) för att säkerställa tillgången. Lindkol används av konstnärer. Torkade lindblommor ansågs förr verksamma mot diverse krämpor och Medicinalstyrelsens materielnämnd betalade bra för varan ända in på 1940-talet.

Gammal och kulturflykting, bofast.