Vit sötväppling är inkommen i relativt sen tid till Öland, andra halvan av 1800-talet, troligen med vallfrö. Därifrån har den spridit sig ut i odlingslandskapet där den drar nytta av olika mänskliga aktiviteter. När markens ytlager rörs om kan växten etablera sig och bilda stora förekomster. Den växer idag främst i vägkanter och ruderatmiljöer (jordtippar, stenhögar, grustag och stenbrott). Vit sötväppling kan även förekomma i åkerkanter, gårdsmiljöer, på grusplaner och sandstränder. Speciellt där grävningar skett som vid anläggning av nya vägar och bevattningsdammar är den snabbt på plats.
Vit sötväppling är idag en vanlig växt som expanderat tydligt sedan Sterner (1938). Men redan i Sterner (1986) kunde den antecknas från samtliga socknar. Vit sötväppling är relativt jämnt spridd över Öland men saknas på Stora Alvaret. Däremot växer den längs de större vägar som korsar alvaret från väster till öster. Även längs den gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv är vit sötväppling spridd. I betesmarker som östra sjömarken saknas den men dyker upp om jordhögar tippas eller grävningar sker.
Inkommen, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden N. O. Sillén 1874 (OHN) conf. UBA 2019. Först publicerad: Ridderstolpe (1909). "Melilotus albus, ruderat; Degerhamn 7/10."
Utbredning
Funnen i 71 rutor = 75 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 tämligen sällsynt = 14 socknar "företrädesvis på SV Öland"; Sterner 1986 allmän = 33 socknar.
Förändring: S 38 ökande ++; S 86 oförändrad ± 0
