Klibbglim växer på klippiga havsstränder i den epilitorala strandzonen dvs. precis ovanför det högsta vattenståndet; växten är kvävegynnad. Från Finland uppges den även växa i vägkanter (Jonsell 2001) och detta är även noterat från Södermanland (fynd på Artportalen).

Klibbglim är uppgiven från Öland av E. V. Ekstrand vid Holmudden, Böda sn, men fyndet har ifrågasatts. Ett belägg från Böda samlat 1883 tas upp i Jonsell (2001), belägget har inte gått att lokalisera under inventeringen. I Sterners liggare finns ytterligare ett fynd (Högby: Alvedsjöbodar på en trädesåker bredvid vägen norrut Axel Hillert 1938). Det nämns inte i Sterner (1938) men finns publicerat i Lundqvist (1970 a). I Sterner (1986) hamnar fyndet under Floristiskt tillägg med kommentaren "knappast tänkbar ståndort!". Men med tanke på att klibbglim kan växa i grusiga vägkanter är fyndet kanske inte orimligt?

Gästande danska botanister fann klibbglim 2012 ca 400 m NO om Hälluddens stugby och uppgiften publicerades samma år (Andersson & Gunnarsson 2012 d). Fyndet gjordes strax söder om Holmudden där växten uppgavs av Ekstrand! Lokalen är belägen på en delvis sammansjunken gammal strandvall i en ohävdad strandäng med fuktiga svackor bestående av finmalt material. Klibbglim har varit årsviss sedan upptäckten med som mest 50–100 plantor. Kan den ha funnits i området sedan 1800-talet men undgått upptäckt? Troligare är att det rör sig om en sentida etablering från skärgårdsöarna längs smålandskusten. Grågäss uppges under senare tid ha bidragit till spridningen av klibbglim (Löfgren & Jerling 2003).

Gammal, bofast.