Ängsvårlök växer på norra halvan av Öland främst som ogräs i sandiga åkrar och betade torrängar. När åkern läggs i träda kan ängsvårlök blomma och visa sig med tusentals plantor. På övriga delar av ön växer arten i klippta gräsmarker, gärna nära kyrkogårdar, samt i vägkanter, på utkast och som rabattogräs. Vid något tillfälle är den funnen i betesmark i kanten av Stora Alvaret. Någon gång växer den på beskuggade lokaler som betade och röjda hässlen samt i tallskogsbryn. Ängsvårlök är variabel och en del av förekomsterna på sydvästra Öland har visat sig vara pommersk vårlök G. pomeranica (se denna); en del förekomster är intermediära i sina karaktärer och svårbestämda.

Ängsvårlök har tyngdpunkten i sin utbredning i de fyra nordligaste socknarna: Böda, Högby, Källa och Persnäs. För övrigt har den spridda förekomster utmed västra landborgen, från Räpplinge sn och söderut. Eftersom den kan vara svår att avgränsa från pommersk vårlök kan kartorna (både äldre och aktuella) vara något missvisande. På östra Öland söder om Borgholm är arten även idag ovanlig men i övrigt har ängsvårlök ökat något jämfört med Sterner (1938) vilket kan tyda på att åtminstone en del av förekomsterna är sent inkomna. Vid jämförelse med Sterner (1986) måste tas i beaktande att en del av prickarna på den kartbilden troligen avser pommersk vårlök. Hot föreligger mot de många förekomsterna i sandiga åkrar och sandgräshedar som kan komma att spolieras om de brukas mer intensivt, exploateras eller läggs igen och planteras med tallskog. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket också är vår bedömning, speciellt med tanke på ny taxonomi.

Ängsvårlök har av äldre botanister uppfattats som variabel och i Lindman (1918) beskrivs en underart av ängsvårlök, subsp. stenopetala med smala och spetsiga kalkblad. Hylander (1953) noterar att denna form av ängsvårlök är den som mest förekommer kulturspridd men han anser att fler undersökningar behövs för att reda ut saken. Denna subsp. stenopetala har vi i den aktuella inventeringen uppfattat som ängsvårlök G. pratensis och redovisat under detta taxon.

Gammal, bofast.