Välsk krassing är ursprunglig i södra Europa och västra delarna av Asien. Till Sverige har den inkommit främst som förorening i spannmål och frövaror. Från hamnar och via järnvägar har den sedan spridit sig ut i landskapet. På Öland hittar man den idag främst på grusiga havsstränder och då gärna på driftvallen. Växten är även funnen i vägkanter och på ruderatmark såsom sandtag, stenbrott och jordhögar; sällsynt förekommer den som åkerogräs.

Välsk krassing har en ojämn utbredning på Öland och är fortfarande vanligast på den sydvästra delen av ön där den först noterades. Dagens rikaste förekomster finner man därför i socknarna Kastlösa, Smedby, S. Möckleby och Ventlinge. Växten har via vägnätet och grustäkter tagit sig över till östra sidan och har idag en hel del fynd i socknarna Segerstad och Gräsgård. Välsk krassing blir ovanlig när man kommer norr om en linje mellan Mörbylånga och Stenåsa. Mellan 1940 och 1960 hade växten en del fynd längs järnvägsnätet exempelvis mellan Köpingsvik och österut till Öjkroken vilket syns tydligt på kartan i Sterner (1986) men idag är den inte återfunnen på den gamla banvallen. Samtidigt har den dykt upp på flera nya lokaler, som norr om Stenåsabadet, där välsk krassing växer på klapperstensvallar vid havet utmed en sträcka på flera hundra meter. Välsk krassing har förutsättningar att dyka upp på nya lokaler och etablera sig på grusiga stränder och i vägkanter runt om på ön samtidigt som den förefaller ha svårt att etablera sig i andra miljöer. En viss ökning konstateras jämfört med Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Arten företräds på Öland så vitt känt endast av underarten välsk krassing subsp. draba. Syrisk krassing subsp. chalepense är mycket sällsynt och skiljs på de rent gröna bladen och en mer avlång skida.

Inkommen, bofast.