Lungrot är en gammal kulturföljeslagare som än idag påträffas vid ladugårdar, på gårdsplaner, ödetomter och i vägkanter. Lungrot är också sedd i ruderatmiljöer som jorddeponier, tippade grushögar och gamla sandtag. Betesdjuren förefaller sky den något mjöliga och klibbiga växten som därför står kvar i välbetade får- och hästhagar. Där föredrar lungrot att växa på trampade och kvävepåverkade partier som vid vattenställen eller grindhål. Sällsynt ses växten i skogsbryn och åkerrenar. Vid Sandviks camping, S. Möckleby sn, och längst ner på södra udden, Ås sn, är lungrot funnen i den udda biotopen klappergrusvall vid havet.

Lungrot är fortfarande en vanlig växt på Öland även om den gått tillbaka något. Den är ovanlig på sydöstra delen av ön, söder om Stenåsa sn. Däremot är den ganska frekvent på västra Öland, från Räpplinge sn och söderut till S. Möckleby. Inom Mittlandet är arten spridd men norr om Borgholm blir det glesare med fynden. På några ställen är lungrot funnen långt från närmaste bosättning som vid Spökbackevägen, Böda sn, där lungrot växer i väggruset kilometervis från närmaste hus.

Lungrot är perenn och plantorna kan stå kvar under många år. De har ofta svårt att föröka sig men undantag finns. Öster om Törnbotten, Algutsrum sn, ligger en större jordtipp som betas av hästar. Där kan man finna 30-talet nyetablerade plantor på den trampade och kvävepåverkade marken. Lungrot är en gammal medicinalväxt som också odlats som grönsak, den används på samma sätt som spenat. Artepitetet "gode Henrik" anses syfta på en vänligt sinnad hustomte på tyska benämnd "Guter Heinrich" som speciellt höll sin vakande hand över husdjuren (jämför dikten "Tomten" av Viktor Rydberg). Bladen av lungrot kunde ätas tidigt på vårarna när de visade sig och gav ett välkommet vitamintillskott efter en lång och mörk vinter. Det finns även en "Böser Heinrich" (elake Henrik) som avser skogsbingel Mercurialis perennis vars blad är något giftiga med obehaglig smak (https://www.ukwildflowers.com/).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.