Långsvingel är ett flerårigt, storväxt och löst tuvat gräs. Arten är ganska sällsynt och förekommer i södra Sverige och norrut till Gästrikland. På Öland växer långsvingel på mullrik, något fuktig jord i löv- och granlundar och är i lämpliga miljöer ofta riklig, särskilt längs stigar och skogsbilvägar. Ibland är den funnen i alsumpskogar, torra hassellundar med skogsek, åkerkanter och på jordtippar. Långsvingel växer främst i inägomark som förr var lövängar. Den är sällsynt i hässlen som hörde till utmarken och förr nyttjades som betesmarker. Liksom flera andra ädla lundgräs signalerar den en viss skoglig kontinuitet.

På Öland är långsvingel spridd på mellersta och norra delen av ön; utbredningen följer den skogsmiljö som arten föredrar. Den betecknades av Sterner (1986) som allmän i bördiga skogstrakter, men "genomgående V-ligt orienterad", något som gäller än idag. Speciellt frekvent är den på mellersta ön i den västra kustskogen dvs. väster om väg 136. På östra Öland återfinns den endast på lite bättre jordar i Gärdslösa, Långlöt och Runsten sn. Ett enda fynd finns på sydligaste Öland vid Ottenby kungsgårdspark, Ås sn, där den möjligen är insådd. Långsvingeln har expanderat något på ön. Gräset är numera funnet i några lundar på Stora Alvaret nära Stora Dalby, Kalkstad och Gösslunda, troligen har dessa skogar förr varit slåtterängar. Den tilltagande beskogningen av landskapet och upphörande skogsbete bedöms ha gynnat långsvingel. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Långsvingel känns igen på bladen som är breda, slaka och med stora bladöron vid basen. Bladskivan vrider sig ett halvt varv så att den blanka, mörkgröna undersidan exponeras. Strået har mörkt violetta ledknutar, vippan är stor och slakt yvig. Småaxen har långa, mjuka borst.

Gammal, bofast.