Klibbal växer på blöt, humusrik mark och är indifferent till kalk. På Öland är det idag sällsynt med större bestånd med klibbal utan vanligen ser man enstaka träd utmed bäckar, diken, kanaler, i fuktiga sandtag och vid dammar. Ofta växer klibbal på sten- eller sandstränder vid havet och är även funnen på flera av de moränöar som finns i Kalmarsund, strax norr om Ölandsbron. I rejält blöta skogar växer den tillsammans med glasbjörk Betula pubescens. I denna miljö bildar klibbalen mäktiga socklar som under våren omges av vatten, så kallad alsumpskog. Trädet ses även i tallskogar med sumphålor, i skogskärr och vägkanter.

Klibbal växer främst i västra kustskogen, vid de stora våtmarkerna i Mittlandet och i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. För övrigt är det lite glesare med fynden. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938) men klibbal är numera funnen i samtliga socknar och har ökat något. En del av de moderna förekomsterna på östra Öland härstammar troligen från planteringar där trädet blivit bofast och kunnat sprida sig vidare. Samtidigt höggs en del alsumpskogar i Böda kronopark bort under mitten av 1900-talet som material till träskotillverkning (Tommy Knutsson muntlig uppgift). Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

Gammal och kulturflykting, bofast.