svenskmålla
Chenopodium suecicum
Mer information om arten

Svenskmålla är spridd i Eurasien och nordvästra Nordamerika. Den växer i liknande miljöer som svinmålla C. album och hittas ofta tillsammans med den. Olika ruderatmiljöer är vanliga såsom jordtippar, upplag av gödsel eller halm, rötslam, sandhögar och gamla stenbrott. Svenskmålla växer även i åkrar med grödor som fodermajs, stråsäd eller lök. Sällsynt ses den i trampade betesmarker eller på havsstränder.

Svenskmålla är spridd över Öland med koncentration till de västra delarna, Högsrum sn i norr till S. Möckleby i söder. På Stora Alvaret och i Bödas barrskogar är det som sig bör glest med fynden. Prickarnas täthet speglar troligen mest hur vana inventerarna är vid arten.

Svenskmålla utskildes inte förrän på 1930-talet från svinmålla och kan vara svår att skilja från denna; dessutom varierar svinmålla mycket i utseende. Säkrast är att studera frökaraktärer. Hos svenskmålla är fröna cirkelrunda med rundad kant, ytan är något gropig. Svinmålla har svagt ovalt rundade frön med kölad kant, ytan är slät och blank (ibland med svaga radiära strimmor). Svenskmålla har oftast en mjuk stjälk utan röda inslag, bladen är vasst tandade, blomställningarna har tydliga, ofta tandade, stödblad. Svinmålla har en hård stjälk som ofta är rödstrimmig, bladen är otandade eller trubbigt tandade, blomställningarna saknar stödblad mot toppen (Jonsell 2001).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Tidigt belägg som är granskat Ås: Ottenby Carl Kalling 1868 (S) det. P. Uotila 1978.

Utbredning

Funnen i 53 rutor = 56 %; allmän = 31 socknar (Egby och Bredsättra 0).
Sterner 1938 "inte sällsynt" utan närmare frekvensuppgift; Sterner 1986 fyra lokaler med belägg granskade av P. Uotila.

Förändring: Oförändrad ± 0 (mer uppmärksammad).

karta