Snödroppe är ursprunglig i södra Europa och Turkiet. Den har funnits länge i odling och förekommer förvildad i en stor del av Europa. I Sverige är den känd som odlad sedan 1600-talet och den förvildas lätt på halvskuggig, något frisk och mullrik mark; spridningen sker främst vegetativt genom avknoppning av smålökar varför den kan bilda täta bestånd.

På Öland är snödroppe den art i släktet som man ser förvildad i större mängd i vägkanter, snårmarker eller kvarstående vid ödetorp. Den växer också i glesare lövdungar och tallskogar, betesmarker, åkerrenar, gamla sandtag och som utkast. Vid några gamla husruiner i Mittlandet har den kontinuitet sedan minst 100 år tillbaka och förefaller på dessa lokaler fortfarande vara livskraftig och vital.

Snödroppe är vanlig och spridd över större delen av Öland men saknas på Stora Alvaret. Speciellt söder om Borgholm, utmed västra och östra landsvägen, löper ett pärlband av observationer. Snödroppe bedöms som bofast på Öland.

Snödroppe känns igen på sina jämnbreda, blågröna och matta blad som är smalare än hos turkisk snödroppe G. elwesii (4–9 mm respektive 9–20 mm breda). Nertill är bladen som unga något tillbakavikta (ca 0,2 mm) något som helt saknas hos turkisk snödroppe. De inre kalkbladen har en V-formad, grön fläck endast mot spetsen; på kalkbladens insida löper flera, gröna band. Ganska ofta ses fyllda former där ståndarna är omvandlade till en krans av flera inre kalkblad (f. pleniflorus). Från inventeringen finns ett drygt 30-tal fynd av fylld snödroppe. Sällan ses plantor där fläckarna på kalkbladen och fruktämnet är gula (var. lutescens), det är noterat vid en handfull tillfällen.

Kulturflykting, bofast.