Kanadabinka är ursprunglig i Nordamerika och kom till Europa och Sverige redan under 1700-talet. På Öland noterades kanadabinka sent och etablerade sig först under 1950-talet då den främst spreds utmed järnvägen; idag är den mycket sällan funnen i anslutning till den gamla banvallen.
Kanadabinka växer på öppen, störd och grusig mark. Den är idag främst funnen i ruderatmiljöer som gamla sandtag, tippade jordhögar, avfallsanläggningar och nygrävda dammar. Närhelst grusig–sandig mark erbjuds är den snabb på att ta för sig exempelvis parkeringsplatser, gårdsmiljöer, nygjorda cykelvägar, vid projekteringar inför husbyggen samt på skjutvallar och hyggen med körskador. Kanadabinka är även funnen i åkerkanter, röjda torrängar, på sandstränder och dyner. På alvarmark ses den när träddungar avverkats.
Kanadabinka är vanlig runt de större tätorterna och har kvar en västlig slagsida. På alvarmark liksom i östra sjömarken är den ännu ovanlig. På sydöstra Öland saknas till viss del de sandiga marker där den är vanligt förekommande. På relativt kort tid har växten erövrat en stor del av Öland även om den fortfarande saknas i några socknar. Speciellt norr om Borgholm är ökningen jämfört med kartan i Sterner (1986) påtaglig. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).
Inkommen kulturföljeslagare, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Torslunda: på sand, invid järnvägsstationen i Färjestaden T. Westermark 1947 (UPS & OHN). Först publicerad: Hylander (1958) "Erigeron canadense. – Vickleby: kyrkbyn, fåtalig vid stora landsvägen 1956 (och 1957)."
Utbredning
Funnen i 67 rutor = 70 %; tämligen allmän = 29 socknar (ej återfunnen Smedby; nyfynd Högby, Föra, Löt, Egby, Bredsättra, Räpplinge och Långlöt).
Sterner 1938 ännu ej funnen; Sterner 1986 funnen i 31 rutor = 33 %; tämligen allmän = 23 socknar.
Förändring: Något ökande +

