Ängsskära växer på torr–frisk, kalkrik mark och är en typisk brynväxt. Den missgynnas av hårt bete och tidig slåtter. Eftersom den blommar sent, juli–september, riskerar dagens vägkantsslåtter vid midsommartid att slå av plantorna innan den hinner blomma och sätta frukt. Därför ses ängsskära mest längs det mindre vägnätet, i skogskanter och glesare lövskogar med ängslyckor. Ängsskära växer i tokfuktängar, traditionellt skötta slåtterängar, längs diken och åkerkanter. I betesmarker växer den ofta i skydd vid stenmurar eller i buskar.

Ängsskära är fortfarande en vanlig växt på Öland och sedd i alla socknar. Men den är påtagligt sparsam längst uppe i norr och har bara en notering i Böda sn. På Stora Alvaret är den funnen vid alvarbyarna och i några skogsdungar. Många av dagens lokaler uppges vara ohävdade och på sikt riskerar ängsskära att försvinna från dem när igenväxningen fortskrider.

Gammal, bofast.