Kråkvicker anses på Öland vara ursprunglig på sandiga, steniga havsstränder samt på alvarmark (Sterner 1938). Kråkvicker har dock en bred ekologi och är mycket vanlig i vägrenar, åkerkanter och diverse ruderatmiljöer (jordhögar, gamla stenbrott och nygrävda bevattningsdammar). Den växer ofta i tuviga och svagt hävdade fuktängar där den troligen också är ursprunglig och dessa plantor blir påtagligt lågvuxna. Glesa skogar, speciellt efter röjningar, kan också hysa rika förekomster av kråkvicker. Den är vid något tillfälle funnen växande på tunna mosskuddar som täcker kalkstenshällen.
Kråkvicker växer i många olika miljöer och är vanlig på dagens Öland. På Stora Alvaret håller den sig helst nära skogsdungar men är inte heller främmande för att kliva ut i öppna torrängar och tuviga friskängar. Man behöver inte gå långt på dagens Öland för att träffa på kråkvicker. Endast i de täta barrskogarna i Böda sn är det glest med fynden.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Kråkvicker är först omnämnd av Linné vid ett par tillfällen under hans öländska resa bland annat den 15 juni 1741 då den växte i "de sköne ängar" nära Horns ladugård, Högby sn (Linnæus 1745). Utan större svårigheter hittar man idag kråkvicker i närområdet t. ex. vid Skogsgärdets NR. Tidigt belagd Räpplinge: Borgholm på Alvaren F. Ahlberg 1860 (OHN).
Utbredning
Funnen i 91 rutor = 96 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 31 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0