Smultronklöver växer främst på välbetade havsstrandängar där den återfinns i samma zon som rödsvingel Festuca rubra. Den klarar höga salthalter och kan även ses i kanten av skonor (saltbrännor). Smultronklöver växer också på inlandslokaler där den föredrar tuviga, betade kalkfuktängar eller kalkkärr. Någon gång är den sekundärt funnen längs diken, i botten av vattenfyllda stenbrott, längs fuktiga traktorvägar och på kanten av nygrävda bevattningsdammar.

Smultronklöver är en vanlig växt på Öland och finns utmed större delen av kusten. Endast längs delar av den exponerade och steniga nordvästra kusten och den sandiga Bödabukten saknas fynd. Inlandslokaler hittas på Stora Alvaret, i Mittlandet och vidare norrut till Persnäs sn. Smultronklöver förefaller idag ha fler inlandslokaler jämfört med Sterner (1938). Kanske missade Rikard Sterner en del av dem om växten var kraftigt nedbetad? Idag är betestrycket generellt lägre på alvarmarken än under början av 1900-talet. Så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas kommer växten ha goda möjligheter att fortleva. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att den är ungefär oförändrad.

Innan fodret har blåst upp sig kan smultronklöver förväxlas med vitklöver T. repens och ofta ses de två växa tillsammans på havsstränder. Båda har ett krypande växtsätt med rotslående utlöpare och blommorna hos vitklöver kan ibland vara svagt rosa. Fodret hos smultronklöver är hårigt, bladen har något bakåtböjda nerver och stiplerna är jämnt avsmalnade. Hos vitklöver är fodret kalt, bladnerverna är raka och stiplerna breda med en avsatt uddspets.

Gammal, bofast.