Berberis härstammar från Centraleuropa men är känd från Sverige sedan medeltiden. Redan under 1600-talet konstaterades att den rymt från odling (Jonsell 2001). Berberis växer solexponerat–halvskuggigt på torr–frisk, helst kalkrik mark. Den är vanlig i skogsbryn, betade torrängar med enbuskar och längs vägrenar (främst skogsvägar). Berberis klarar både betade och ohävdade lokaler och gynnas när måttliga röjningar sker. På alvarmark växer den, förutom i torrängar, även i karster (funnen i drygt 20 karstområden) och klarar även extrema miljöer som platåer med sprickrik kalksten. Glesare skogar med tall, betade hässlen och gläntor i ädellövskog kan också hysa rikligt med berberis. Den ses i buskridåer mot åkrar samt ruderatmiljöer (gamla stenbrott och jordtippar). Få aktuella fynd finns från rasbranterna längs västra landborgen, en miljö som särskilt pekas ut i Sterner (1938).

Berberis är idag spridd över större delen av Öland. Säkert har berberislagens avskaffande (se nedan) och igenväxning bidragit till ökningen. Ölands kalkrika jordmån passar dessutom växten utmärkt. På kartorna kan man se en viss ökning, speciellt är det påtagligt hur berberis idag är vanlig på norra halvan av Stora Alvaret. Även Mittlandet har många lokaler längs vägar, i betesmarker och ljusare skogar. I de kalkfattiga skogarna längst upp i norr i Böda sn är det glest med fynden liksom på det skogfattiga sydöstra Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen är tydlig.

Berberis är mellanvärd för rostsvampen svartrost Puccinia graminis som angriper sädesslag. Därför tillkom en lag 1918 som stadgade att markägare måste bekämpa och utrota berberis. Lagen modifierades 1976 (Berberislag SFS 1976: 451), men upphävdes först 1994 eftersom moderna sädesslag är mindre mottagliga för rostsvampen. Än idag kan tomma giftbehållare hittas långt ute i Mittlandet invid stora berberisbestånd (Tommy Knutsson muntlig uppgift).

Gammal, bofast.