Ekbräken är vanlig främst längst uppe i norr, Böda sn. För övrigt är fynden spridda i de något kalkfattigare områdena på Öland. I västra kustskogen har den försvunnit från flera lokaler, i några fall är växtställena exploaterade och bebyggda. På andra lokaler kan upphört skogsbete med åtföljande igenväxning och ett tätt buskskikt gjort att ekbräken försvunnit. Minskningen är för övrigt svårförklarlig eftersom ekbräken är lätt att känna igen och rimligen inte är förbisedd. En tydlig minskning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Sjöstrand (1863) "i skogar, allmän". I Sterners liggare är frekvensuppgiften satt inom hakparentes dvs. betvivlas. Nästa litteraturuppgift är Zetterstedt (1870) "Bödaskogen". Tidigt belagd N. Möckleby: H. Holmström 1892 (OHN).
Ekologi
Ekbräken växer på fuktig, halvskuggig och något kalkfattig mark. Den ses i ängsgranskogar, fuktiga lövskogar och på socklar i sumpskogar. I blandskogar med ett större inslag av löv växer den ofta utmed diken och bäckar. Sällsynt är ekbräken funnen i stenmurar och rösen. På alvaren ses den på svallade torrängsryggar samt i gamla gravrösen. När marken sårats efter röjningar kan ormbunken dyka upp; den har en stor sporbank i marken som då aktiveras (Jonsell 2000).
Utbredning
Funnen i 33 rutor = 35 %; spridd = 22 socknar (ej återfunnen Alböke, Egby, Räpplinge, Långlöt, Vickleby, Resmo, Segerstad och Ventlinge; nyfynd Mörbylånga och Hulterstad).
Sterner 1938 funnen i 35 rutor = 37 %; tämligen allmän = 25 socknar; Sterner 1986 tämligen allmän = 28 socknar (nyfynd Alböke, Segerstad och Gräsgård).
Förändring: Minskande --
