Gulkronill förekommer i södra Europa och Medelhavsområdet. I Norden finns utpostlokaler på Öland, Gotland samt i södra Norge (Kragerö); samtliga dessa tillhör underarten äkta gulkronill subsp. emerus. Dessutom har gulkronill introducerats i Uppsala på 1980-talet med frömaterial som användes för att beså vägkanten längs den nybyggda Kungsängsleden. Enligt uppgift (Jonsell 2010) tillhör denna population underarten sydkronill subsp. emeroides.
Gulkronill växer halvskuggigt, ibland ganska solöppet på varma platser, ofta med kalksten som går i dagen. Många förekomster finns i karster där arten växer nere i de breda och djupa sprickorna. Buskarna betas av vilda djur, troligen harar och rådjur, varför de sällan når upp ovanför kalkstenshällen. Nästan alltid finner man hasselbuskar Corylus avellana intill som skuggar plantorna. Gulkronill växer även i stenrösen och kalkstensmurar där plantorna skyddas från bete av taggiga snår med slån Prunus spinosa. I dessa miljöer kan buskarna bli riktigt högväxta och klänga i omgivande vegetation. Torrt, stenbundet hässle med skogsek kan också utgöra växtplats. Några lokaler är belägna nära västra landborgen där lokalklimatet är varmt och plantorna växer skyddat. Gulkronill har även hittats i en alvartorräng där den växer inne i enbuskar. En udda växtplats är en holme i Amunds mosse, Långlöt sn, där Sterner fann den 1916. Än idag växer gulkronill i den södra kanten av en lövskogsklädd holme som gränsar till den stora, idag ohävdade agmyren.
Gulkronill är spridd i karstområdena på nordöstra delen av Stora alvaret, främst V–NV–N om alvarbyn Ekelunda, Sandby sn. Möjligen har växten ökat i detta område då betestrycket periodvis varit lägre på alvarmarken. Även Räpplinge sn, från strax söder om Slottsruinen till Borgehage by, hyser en del förekomster. Flera lokaler har lång kontinuitet, till exempel landborgen i norra delen av Resmo sn där Sterner noterade växten 1934 och där den fortfarande håller sig kvar. Märkligt kan tyckas att Linné på sin resa 1741 missade gulkronill i branten strax söder om Lilla Vickleby, han bör ha ridit mycket nära den. Men han såg växten senare under resan men då vid Torsburgen på Gotland (svenskt primärfynd). Gulkronill missgynnas av hårt bete och alltför hårdhänta röjningar. Samtidigt får inte växtplatserna bli alltför igenvuxna så att plantorna skuggas ut. Kalla vintrar utan skyddande snötäcke gör att buskarna fryser ner. Fårbete på lokalen öster om Rösslösa, Kastlösa sn, decimerade beståndet i början av 2000-talet. När hästbete infördes gynnades gulkronill då hästarna ogärna klättrade i landborgsbranten där plantorna växer. Några nya lokaler har hittats efter 1986, i något fall kan det röra sig om en nyetablering, i de flesta fall troligen tidigare förbisedda lokaler. Å andra sidan har den inte gått att återfinna på några äldre lokaler. Sammantaget bedöms gulkronill hålla ställningen på Öland.
Genetiska studier har visat att gulkronill från Öland, Gotland och Norge visar en mycket låg genetisk variation. Gulkronill från Öland och Gotland är genetiskt lika men skiljer sig från den i Norge (Lönn, Prentice & Tegelström 1995 samt Lönn & Prentice 1995). Det genetiska mönstret tolkas som att den norska population efter senaste istiden invandrat västerifrån medan gulkronill på Öland och Gotland inkommit något senare österifrån.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Enligt Sjöstrand (1850) redan funnen av Wahlbom, oklart om d.ä. eller d.y. Mer säker är uppgiften av A. Ahlqvist 1815 i UUB 1. Först publicerad: Hartman (1820) "på kalkbergets afsättning ml. Vickleby och Resmo". Tidigt belagd Räpplinge: flerstädes på landborgen och i skogen nedanför från Kungsträdgården till Borgehage by J. P. Rosén 1816 (UPS). Vickleby: Vickleby J. P. Rosén 1816 (UPS). Gulkronill finns än idag kvar i landborgskanten på flera ställen från Slottsruinen och söderut till Borgehage men i Vickleby sn är den inte återfunnen men däremot i landborgskanten i Resmo sn, strax söder om gränsen till Vickleby.
Utbredning
Funnen i 10 rutor = 10 %; tämligen sällsynt = 10 socknar (nyfynd Gärdslösa).
Sterner 1938 tämligen sällsynt = 8 socknar; Sterner 1986 tämligen sällsynt = 9 socknar (nyfynd Torslunda).
Förändring: Oförändrad ± 0
Lokaler
Nya lokaler efter 1986:
Räpplinge: Sollidens kvarn 600 m öster om, stenbrott 630403 155116 Per Backman 2014. Gärdslösa: Odens flisor 300 m söderut, vandringsled genom avenbokskog 629321 154988 UBA m.fl. 2019. Högsrum: Karums alvar öster om Noaks ark, lövskogsbryn på betad alvarmark med stenblock och karst 629443 155033 SLu & EH 2019. Långlöt: Björkerum 500 m norrut, under hasselbuskar i hässle med överståndare av björk och skogsek 629047 155372 ToK m.fl. 1992, kvar 2002, ej återfunnen 2019 området delvis avverkat i slutet av 1990-talet och nu tät ungskog. Torslunda: Buserum norr ut strax söder Stenkärr, betat och röjt hässle med fornlämning 627916 154851 UBA & TGn 1994, kvar 2020; Buserum NV om, igenväxande torräng med buskar, växer vid kalkstensmur 627913 154806 ThJ 1992, kvar 2020; Hildeborg NO, torrt stenbundet hässle med ek 627911 154770 HåL 2007, kvar 2020. Sandby: Skarpa Alby väster om, nötbetad alvartorräng med enbuskar ett par förekomster 627410 154867 och 627426 154870 HL 2010, kvar 2021. Kastlösa: Övre Västerstad kvarn 550 m NV, på dammvall med kalkgrus 625650 153714 CrA 2020 (foto AP) conf. TTy.
Eftersökt, ej återfunnen på följande lokaler:
Vickleby: Lilla Vickleby, branten söderut A. Ahlqvist 1821, senast noterad S. Alarik 1967, eftersökt utan fynd hårt nötbetat och röjt UBA & TGn 2016. Mörbylånga: Bårbyborg 1886 C. Areskog (UPS), senast noterad G. Erdtman 1949, eftersökt utan fynd hårt fårbetat UBA & TGn 2002 men gulkronill växer strax söder därom i Kastlösa sn.
Tidigare opublicerade lokaler för gulkronill, ej funna under inventeringen:
Torslunda: trakten av Lenstad, alvaret S. Rundquist 1951 (S). Vickleby: alvaret karst O. Hedberg 1946 (UPS).
