Spåtistel växer solöppet på torr, mager och kalkpåverkad mark som är hävdad genom bete. Den är vanlig på Stora Alvaret där den ses på gamla moränryggar med något mäktigare jordtäcke. Spåtistel klarar även att växa i karster, på kalkstenshällar överdragna med ett tunt jordlager samt i grusalvar och uppfrysningsmark tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Spåtistel ses utmed havet på klapperstensvallar, sandgräshedar men också i fuktängar där den växer uppe på tuvorna. Även gamla sandtag, stenbrott, igenväxande trädor, vägkanter och grusig skräpmark kan hysa arten. Förekomster av spåtistel signalerar att marken är åtminstone måttligt kalkrik.

Spåtistel är vanlig och väl spridd på Stora Alvaret, småalvaren och utmed västra stenkusten norr om Borgholm. Däremot är den sparsam på västra delen av ön, från Borgholm och söderut till Kastlösa sn. Kalkfattiga isälvsavlagringar söder om Köpingsvik och vid Rälla tall, Högsrum sn, saknar fynd. Spåtistel klarar sig bra i Ölands alla naturbetesmarker och förmår även utnyttja kulturskapade miljöer som stenbrott.

Spåtistel varierar påtagligt i utseende och taxonomin har skiftat en del under åren. I Sterner (1938) anförs mellanspåtistel subsp. stenophylla funnen på endast tre lokaler. Nästan 50 år senare i Sterner (1986) förtecknas ca 20 lokaler för mellanformen, då benämnd subsp. intermedia, främst från de fyra nordligaste socknarna. I nuvarande Dyntaxa finns två underarter: kortbladig spåtistel subsp. vulgaris och långbladig spåtistel subsp. longifolia. Saker och ting kompliceras ytterligare av den monografi över släktet Carlina som publicerats (Meusel & Kästner 1994). I den har man en något annorlunda avgränsning och urskiljer två arter: kortbladig spåtistel C. vulgaris och långbladig spåtistel C. biebersteinii. Mellanspåtistel är där en underart till långbladig spåtistel C. biebersteinii subsp. biebersteinii men den är inte känd från Norden. Den "långbladig spåtistel" som förekommer i Norden beskrivs som ett nytt taxon (varietet) av långbladig spåtistel, C. biebersteinii var. fennica. Belägg som granskats av artikelförfattarna har knappast varit klarläggande (Edqvist & Karlsson 2007).