Vårärt växer på frisk, mull- och kalkrik mark som gärna får vara stenbunden. De vanligaste växtmiljöerna är rikare ädellövskogar, hässlen med inslag av ek eller gran, trädbärande slåtterängar, ren avenbokskog och någon gång ängstallskog. Ofta finner man vårärt längs skogsvägar och stigar eller där försiktiga röjningar skett. Växten missgynnas av bete.

Vårärt är vanlig inom Mittlandet och traktvis inom den västra kustskogen. Den följer tydligt utbredningen av ädellövskogar på Öland, ett mönster som känns igen hos släktingen vippärt L. niger. Även i de nordliga socknarna, från Böda och söderut till Föra, är den relativt frekvent. På det skogfattiga södra Öland saknas vårärt nästan helt. Den är inte återfunnen i Albrunna lund, S. Möckleby sn, en lokal som publicerades av Sjöstrand (1850). Vårärt har även försvunnit från en del lövlundar på sydvästra Öland. Skogen har endera huggits ner eller blivit alltför igenväxt på grund av gödslingseffekt från den omkringliggande åkermarken. Gamla slåtterängar har lämnats i ohävd och tagits över av tät lövskog som är olämpliga för växten. Sammanfattningsvis en tillbakagång för vårärt när kvalitén på dess växtmiljöer har försämrats. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.