Krutbrännare växer solöppet på torr–frisk, kalkrik och välhävdad mark, gärna med sandblandad jord. Orkidén är vanligt förekommande på de betade torrängsryggar av stäppartad karaktär som man finner på Stora Alvaret. Någon gång ses den i grusalvar, karster eller sprickrika kalkstensplatåer med tunt jordtäcke. Inom Mittlandet växer krutbrännare på de mindre fragment med torrängar som ofta finns insprängda i lövskogen. I sjömarken är det gamla strandvallar eller tuvor i fuktängen som erbjuder lämpliga växtmiljöer. Slåtterängar, vägrenar och åkerkanter kan också hysa växten.

Krutbrännare är vanlig på Öland där lämpliga miljöer erbjuds. Det är tydligt att den undviker de ganska kalkfattiga områdena som barrskogarna längst i norr, Böda och Högby sn. Även inom de stora, sandiga isälvsfälten exempelvis vid Köping tall saknas orkidén. Söder om Borgholm går den knappast väster om väg 136, ett mönster som gäller många andra arter knutna till kalkrika marker. Troligen har en del gamla lokaler försvunnit men krutbrännare klarar sig bra på dagens Öland så länge de många naturbetesmarkerna fortsätter att hävdas på ett lämpligt sätt och ingen tillförsel av näringsämnen sker. Jämfört med Sterner (1938) ses ändå en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Sällsynt kan krutbrännare sakna det rödsvarta pigmentet högst upp i blomaxet. Blommorna kan då vara helvita frånsett enstaka små, röda prickar. Ibland är blomaxet upptill ljust gulgrönt eller blekt laxrosa.

Gammal, bofast.