Ekorrbär växer i torr–frisk skogsmark, ofta på något kalkfattig mark. Den är vanlig i tallskogar, hässlen, ädellövskog samt skogar med en mix av löv- och barrträd. Ekorrbär gynnas när träden står glest och ses ofta på lokaler med skogsbete. Ibland växer den i rena skogsbestånd med gran, avenbok, klibbal, lundalm, björk eller skogsek. I Mörbylångadalen kan den ännu stå kvar i små lundrester som är helt omgivna av åkermark. Några gånger är den funnen på öppen mark i betade eller slåttade ljunghedar på sand. Den artrika slåtterängen vid Lilla Horn, Persnäs sn, hyser ekorrbär. En förekomst i karst är också noterad (se nedan).

Ekorrbär har huvudsakligen samma utbredningsmönster som tidigare. Den är vanlig i västra kustskogen, Mittlandet och socknarna från Föra och vidare norrut. Längst nere i söder, Ottenby lund och schäferiängen i Ås sn, finns också en del fynd. På Stora Alvaret saknas arten nästan helt. Ekorrbär har försvunnit från några mindre lövdungar på sydvästra Öland. En del av dessa dungar är numera bortodlade medan andra är alltför igenväxta för att ekorrbär ska fortleva. Växten har missgynnats av eutrofieringen som skett av landskapet vilket gör att högväxta arter tar över de förr magra och glesa skogarna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.