Åkerspärgel växer på torr, kalk- och näringsfattig, gärna blottad och sandig mark och ses främst i magra, sandiga åkrar och trädor. Den kan även växa i ruderatmiljöer som tippade jord- eller sandhögar. Sällsynt är den funnen i torrängar med glest växttäcke, på grusplaner och i nyanlagda gräsmattor.

Åkerspärgel har en ojämn utbredning på Öland. Flest noteringar finns längs västra sidan, från Glömminge sn i norr till Vickleby i söder. Runt Färjestaden är många av fynden gjorda i ruderatmiljöer. I området vid Köping tall samt från Föra och vidare norrut finns också en anhopning av fynd. Utbredningskartan speglar väl var kalkfattiga, sandiga marker förekommer på Öland. Eftersom sandiga åkrar numera sällan brukas har ruderatmarkerna blivit en allt viktigare växtmiljö för åkerspärgel men fortfarande står åkermiljöer och trädor för drygt häften av fynden. En viss minskning bedöms ha skett sedan Sterner (1938), speciellt gäller detta åkermiljöer.

Åkerspärgel odlades förr på sandiga, magra jordar där den bidrog med grönfoder till korna. Fröna kunde även ätas av höns eller malas och blandas i nödbröd. Ett äldre namn på växten är åkerfryle (Nyman 1867). Åkerspärgel har frön som kan ligga i jorden så länge som 50 år för att sedan gro när betingelserna är de rätta. Fröproduktionen är ofta god, 10 000 frön kan komma från en enda planta (Jonsell 2001).

Åkerspärgel har delats in i fyra underarter utifrån främst frökaraktärer varav två har aktuella fynduppgifter från Öland: sydspärgel subsp. arvensis och foderspärgel subsp. sativa. Hos sydspärgel har fröna tydliga, klubblika papiller som från början är vita men som med tiden blir rödaktiga. Denna underart växer främst i de södra delarna av Sverige och går upp till Svealand. Frön med papiller gror bäst under torra och varma förhållanden.

Foderspärgel har frön som saknar papiller och klarar att växa även i nordligaste Sverige. Frön utan papiller gror snabbare under kalla och fuktiga omständigheter (Jonsell 2001). Man kan ibland i samma åker hitta båda underarterna men mellanformer, med enstaka papiller, är ganska sällsynta. Av de aktuella fynden är ca 80 % bestämda till underart. Foderspärgel är vanligare än sydspärgel på Öland, foderspärgel har 2/3 av fynden medan sydspärgel står för resterande 1/3. Ingen skillnad i utbredning eller biotopval kan utläsas mellan underarterna.

Förr kunde man i linåkrar finna högväxta, nästan kala plantor av åkerspärgel. Även denna linåkerform har frön med eller utan papiller, fröna är dessutom större och med en tydligare vingkant. Kapslarna öppnar sig endast i toppen vilket gör att fröna tröskas ut tillsammans med linet. Plantorna i linåkrar delas in i underarterna linspärgel subsp. linicola och jättespärgel subsp. maxima.

Linspärgel har glatta frön som mäter 1,3–1,7 mm (foderspärgelns frön är 1,1–1,4 mm). I Jonsell (2001) anges endast fyra fynd från Sverige varav det senaste är från Öland. Jättespärgel har papillösa frön som mäter 1,6–2,1 mm (sydspärgelns frön är 0,8–1,3 mm). Den har varit spridd i linodlingar i vårt land och sågs senast 1925 (Gotland). Jättespärgel förkommer idag som insådd i några allmogeåkrar, men inte på Öland. Från Öland finns endast ett säkert, äldre fynd (se under underarten).

Gammal, bofast.