Färgkulla anses ursprunglig i sydöstra Europa och västra Asien. Den har funnits i Sverige sedan 1600-talet, odlats som färgväxt men även inkommit senare med vallfrö. På Öland var arten sällsynt under 1800-talet och noterades då på få ställen på mellersta och västra delen av ön. I början av 1900-talet spred den sig sedan snabbt med den tilltagande vallodlingen.

Färgkulla växer på torr, öppen och kalkrik mark. Rikard Sterner noterade den främst i åkerkanter, vägrenar och grustag, ställen där den fortfarande är ganska vanlig. Färgkulla växer också på klapperstensvallar vid havet, högar med rödfyr, grusiga kalkstensslänter, gamla stenbrott samt betade torrängar där vegetationen är sliten och nött. Speciellt när omrörningar skett av jordlagret dyker den ofta upp. Intressant är att färgkulla kan växa i grusalvar tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum, något som tidigare inte noterats.

Färgkulla är liksom i Sterner (1938) vanlig på västra delen av mellersta Öland. Nära västra landborgen och väg 136 finns än idag flera rika lokaler. Färgkulla har numera erövrat de vägar som löper över Stora Alvaret, från väster till öster; även på norra halvan av ön är den ganska frekvent. På östra Öland är den däremot fortfarande ganska sporadisk. Troligen har den minskat något som åkerogräs men ökat i diverse ruderatmiljöer. Om den på sikt kommer att expandera ut i grusalvaren återstår att se. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Vid några tillfällen är plantor med blekt gulvita strålblommor noterade.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.