Alsikeklöver noterades som vildväxande mellan Stockholm och Uppsala, speciellt rikligt vid orten Alsike, och fyndet publicerades av Linné (1742). Den har odlats som vallväxt och ansetts särskilt lämplig på leriga jordar. Ölands ofta lätta jordar har antagligen passat den sämre och först efter 1: a världskriget kom den allmänt i odling på ön (Sterner 1938) och noterades som naturaliserad i vägrenar, åkerkanter och gårdsmiljöer.

Idag växer alsikeklöver i liknande miljöer, främst av ruderatkaraktär, såsom tippade jordhögar, gödselupplag, gamla sandtag, grusplaner och nygrävda bevattningsdammar. Mindre frekvent förekommande är den i gårdsmiljöer, vägrenar och åkerkanter. Mycket sällan ses den i regelrätta betesmarker.

Alsikeklöver växer främst på södra halvan av Öland med en tydlig övervikt i de västliga socknarna. På Stora Alvaret är den mycket ovanlig; enstaka förekomster är noterade i någon horva och vägkant. Endast vid ett tillfälle är den funnen på alvarmark. Norr om Borgholm är det glesare med fynden vilket även förr noterades (Aulin 1912). Troligen har alsikeklöver minskat något på Öland eftersom den idag sällan odlas och därför inte får någon påspädning med nytt frömaterial. Den har inte kunnat sprida sig ut i de öländska naturbetesmarkerna, troligen är de flesta av dem alltför torra och magra för att passa växten.

Såvitt känt förekommer på Öland endast underarten vanlig alsikeklöver subsp. hybridum som har ihålig stjälk och växer upprätt. Liten alsikeklöver subsp. elegans är späd, nedliggande och med en solid stjälk. Gränsdragningen mellan underarterna är oklar.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.