Stormåra förekommer i en stor del av Europa men var under mitten av 1700-talet i vårt land endast känd från en lokal i Uppland och "en av de sällsyntaste växterna i Sverige" (Linné 1755). Ett riktigt uppsving fick stormåra när vallodling under början av 1900-talet infördes på bred front i vårt land. Växten anses ha inkommit främst som förorening i de olika klöverblandningar som hade sitt ursprung i Mellaneuropa.
Idag växer stormåra främst i vägkanter och åkerrenar. Diverse ruderatmarker som jordtippar, gamla sandtag, grusplaner och dammkanter är också vanliga växtmiljöer. Gräsmattor, kulturpåverkade betesmarker, skogsbryn och även slåtterängar kan också hysa stormåra. Sällsynt är den funnen på sandstränder utan annan vegetation men är inte känd från regelrätt alvarmark.
Före 1920 finns ca 15 lokaluppgifter av stormåra från Öland. Ett tidigt fynd gjordes av K. F. Dusén 1889 då han fann stormåra vid Kolstad, Köping sn, i en odling med esparsett Onobrychis viciifolia. Redan i Sterner (1938) var stormåra funnen i de flesta socknar, en exempellös framgång för växten. På drygt 100 år har växten lyckats inta hela Öland utom Stora Alvaret. Lägg märke till hur tydligt tvärvägarna över Stora Alvaret syns på utbredningskartan och även ansamlingen av fynduppgifter kring alvarbyarna. Stormåra har gynnats av igenväxning och ökad näringstillgång på dagens Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen varit större.
Stormåra förekommer med två underarter i Sverige varav endast vanlig stormåra G. mollugo subsp. erectum noterats under inventeringen. Underarten buskmåra G. mollugo subsp. mollugo känns igen på att bladen är tvärt avsatta mot spetsen medan vanlig stormåra har blad som gradvis avsmalnar mot spetsen. Dessutom har buskmåra något mindre blommor, 2–3 mm i diameter, medan de hos vanlig stormåra mäter 3–5 mm. Buskmåra har blomskaft som är längre än blomkronans diameter och blomkrona och fruktsamling är yvigare; vanlig stormåra har blomskaft som är kortare än blomkronan. Buskmåra är endast tillfälligt inkommen i gräsmarker, det finns ett belägg från Öland.
Inkommen, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Borgholm: Ernst Adlerz 1874 (UPS). Först publicerad: Dusén (omkr. 1890) Högsrum: Mossberga mosse.
Utbredning
Funnen i 81 rutor = 85 %; allmän = 33 socknar (nyfynd Föra och Segerstad).
Sterner 1938 funnen i 44 rutor = 46 %; allmän = 31 socknar.
Förändring: Ökande ++
Lokaler
Fynd av buskmåra:
Borgholm: Rosenfors Ingemar Lilja 1925 (OHN) det. UBA 2018.

