I Sverige har sylfibbla en östlig utbredning och är vanlig i östra Blekinge, östra Småland, på Öland och Gotland. Den växer främst i skogsbryn, längs skogsvägar och i glesare skogar, en del av dem uppges vara betade. Skogarna består av ädellövträd (ofta rika på skogsek), tall, björk, hassel och någon enstaka gång gran. Växtlokalerna i skog är ofta rester av igenväxande slåtterängar och än idag ses sylfibbla i de få kvarvarande slåtterängarna som vid Gråborg, Algutsrum sn. Små slåtterängsrester i ädellövskogar i Borga hage NR, Räpplinge sn, hyser också växten. Sylfibbla växer även på steniga lokaler som i västra landborgens branter, gamla stenbrott och på klapperstensvallar vid havet, men skogen får inte vara alltför långt borta. Kulturpåverkade lokaler som kraftledningsgator, vägkanter och dammkanter hyser också arten. När igenväxta betesmarker röjs och skogar glesas ur inför upptaget bete blommar sylfibbla rikligt.

Sylfibbla är den i särklass vanligaste i gruppen skogsfibblor på Öland. Västra kustskogen (främst nära landborgen), Mittlandet samt rikare skogar i de nordliga socknarna Böda och Högby hyser de flesta fynden. Sylfibbla är också vanlig utmed västra stenkusten men det avspeglar främst var inventerare med intresse för hökfibblor samlat många belägg. Sylfibbla är fortfarande sällsynt på den skogfattiga södra tredjedelen av Öland med sydligaste fynd i några skogsdungar på Stora Alvaret, Stenåsa och Kastlösa socknar. Den ökade skogsarealen har till viss del gynnat sylfibbla samtidigt som skogen inte får bli alltför tät och mörk. Gårdagens luckiga skogar med bete var optimala för arten. Möjligen kommer sylfibbla åtminstone tillfälligt att gynnas av alm- och asksjukan som ger luckor i skogen när de sjuka träden dukar under. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).