Höstfibbla växer på öppen mark som åtminstone periodvis är frisk–fuktig. Den är ursprunglig i kanten av vätar och på grusalvar där den förekommer i en extremt finflikig form, av Rikard Sterner benämnd var. coronopifolius. Höstfibbla ses också på betade havsstrandängar och friskängar, gårdsplaner och i slitna gräsmattor. När röjningar sker av betesmarker är den snabbt på plats. Den är noterad på traktorvägar, i kanten av skogskärr och åkerkanter. Klapperstensvallar, sprickrika kalkstenshällar, tippade stenhögar, gamla stenbrott och andra steniga ställen verkar passa den extra bra.

Höstfibbla är vanlig och spridd över hela Öland, speciellt frekvent på Stora Alvaret och i östra sjömarken. Endast i delar av Mittlandet är det lite glesare med fynden.

Höstfibbla varierar en hel del i utseendet vad gäller bladens utseende (helbräddade–starkt flikiga), hårighet (kala–rikt försedd med gula eller svarta hår) och antal blomkorgar (enstaka från en blomstjälk–starkt förgrenade blomstjälkar med ett stort antal blommor). De flesta fynden på Öland bedöms höra till vanlig höstfibbla var. autumnalis med flikade blad, kala och fågrenade blomstjälkar. En lågväxt form med kala holkfjäll och få blommor benämnd kal höstfibbla var. salina uppges växa på havsstrandängar strax ovanför högvattenlinjen; den har inte noterats under inventeringen. Mellanformer är vanliga och det taxonomiska värdet av varieteterna är oklart. Vid ett tillfälle är en starkt avvikande höstfibbla, kraftigt och ljusgult hårig, samlad och bestämd till gulbrun höstfibbla subsp. asperior (numera var. keretinus).

Gammal, bofast.