Klöversnärja härstammar från Medelhavsområdet och behöver varma somrar för att utvecklas optimalt. Växten inkom till Sverige i mitten av 1800-talet med orent utsäde av klöver och blålusern. Från 1850-talet och framåt noterades den i Göta- och Svealand som parasit i klövervallar. Så sent som 1939 redovisades svåra angrepp av klöversnärja i Östergötland (Lidfors 1939). För att komma till rätta med angreppen behövde utsädet rensas från klöversnärjans frö. Till utsädet med klöverfrö tillsattes därför finmalet järnpulver. Snärjefrön har en skrovlig yta på vilken järnpulvret fastnade medan klöverfrön är mer glatta. Sedan lät man en elektromagnet dra ut de frön som var inpudrade med järnpulver. I bästa fall blev klöverfröna kvar i utsädet och den förhatliga snärjans frön försvann. Frön av klöversnärja har ett hårt skal och kan bevara sin grobarhet efter 6–8 år i jorden. Dessutom passerar de opåverkade matsmältningskanalen hos betesdjur (Witte 1936). På Öland har klöversnärja förekommit sällsynt och Rikard Sterner såg den aldrig själv utan hänvisade i sin flora till Witte (1936). Under 1900-talet finns några enstaka trovärdiga fynd.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.