Lundbräken växer främst i västra kustskogen och de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Utbredningskartan för lundbräken speglar i rätt stor utsträckning tallskogar på sand. På Stora Alvaret är den funnen i några mindre skogsdungar. Eftersom lundbräken tidigare inte urskildes från nordbräken D. expansa är det svårt att dra några säkra slutsatser om eventuell expansion. Men den ökade beskogning som skett bör ha gynnat lundbräken.
Lundbräken är allotetraploid med ett genom från nordbräken D. expansa och det andra av oklar härkomst, möjligen D. azorica som är endemisk för Azorerna (Jonsell 2000).
Lundbräken har blad som är mörkgröna och vars kanter är nedböjda (konvexa), men när ormbunken växer mer ljusexponerat blir bladfärgen också ljusare. Plantan har gott om gula glandler, bladskaftet har fjäll med en mörk mittnerv och sporerna är mörkt kastanjebruna; den sistnämnda karaktären anses som en av de mer konstanta (Tyler 1996). Kvoten mellan den nedersta primärflikens innersta och nedåtriktade sekundärflik delat med längden av hela primärfliken är ca 1/3(–1/2).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Tidigt belägg som är granskat. Ås: Ottenby lund H. Du Rietz 1912 (GB & S) conf. J. A. Nannfeldt 1965. Idag växer lundbräken flerstädes i Ottenby lund i frisk lövskog.
Ekologi
Lundbräken växer halvskuggigt i mullrik och något kalksvag skogsmark. Den ses i friska lövskogar, alsumpskogar där den ofta växer på trädsocklar men kan även växa förvånansvärt torrt i tallskogar på sand. När avverkningar och röjningar sker gynnas ormbunken, åtminstone tillfälligt. Lundbräken växer också i ängsgranskogar, bäckraviner, utmed diken och dammar; tydligt är att den vill ha hög luftfuktighet. Sällsynt växer den exponerat för solen på högar med rödfyr eller i stenrösen.
Utbredning
Funnen i 51 rutor = 54 %; tämligen allmän = 25 socknar.
Sterner 1938 tämligen sällsynt = 13 socknar (inbegriper också nordbräken); Sterner 1986 tämligen sällsynt = 9 socknar (granskade belägg).
Förändring: Något ökande +
