Harstarr växer på frisk–fuktig, kalksvag mark i löv- eller barrskogar, vid källdrag och på strandängar, miljöer där den troligen är ursprunglig. Men den förekommer också i kulturpåverkade marker som betesängar, diken, åkerkanter och vägrenar. Arten är störningsgynnad och dyker upp på fuktiga hyggen, nyröjda betesmarker, kreatursstigar, grusplaner, sandtag och vid grävda vattenhål. Harstarr växer även i den betade avenbokskogen vid Halltorps hage, Högsrum sn.
Utbredningen är övervägande västlig, vilket speglar de mer kalkfattiga delarna av ön, med östliga förekomster främst i socknarna Löt, Gärdslösa samt Norra Möckleby. Liksom andra växter som föredrar fuktig, mager och kalkfattig mark är harstarr på tillbakagång på Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 4 juni 1741 då han noterar harstarr vid Kongsängen i Köping socken (Linnæus 1745). Var Kongsängen låg är oklart men harstarr finns kvar i socknen bland annat längs diken som avvattnar våtmarker drygt 1,5 km öster om kyrkan i Köpingsvik. Tidigt belagd Torslunda: P. A. Wahlström 1864 (LD).
Utbredning
Funnen i 41 rutor = 43 %; spridd = 22 socknar (ej återfunnen Föra, Långlöt, Sandby, Hulterstad och Ventlinge; nyfynd Löt, Bredsättra, Runsten och S. Möckleby).
Sterner 1938 funnen i 32 rutor = 34 %; spridd = 22 socknar; Sterner 1986 tämligen allmän = 23 socknar (nyfynd Hulterstad).
Förändring: Något minskande -
