Hundtunga föredrar växtplatser med torr, sandig mark i soliga lägen. Betade torrängar är en vanlig växtmiljö; speciellt gynnas växten efter röjningar då jordblottor skapas och näringsämnen frisätts. Frukterna är täckta med krokborst vilket gör att de lätt fastnar på passerande djur som på detta sätt hjälper till med spridningen. Hundtunga hittas ofta i sandiga gropar som sparkats upp av betesdjuren. Den växer även i ruderatmiljöer som jordhögar, sandtag, stenbrott, ladugårdsplaner och är spridd i vägkanter. På alvarmarker ses den i torrängar men även i grusalvar och karster. Längs havet hittas den på tångvallar och sandstränder. Glesare tallskogar kan ibland hysa hundtunga. Den är idag sällsynt som åkerogräs, en miljö som lyftes fram i Sterner (1938).

Hundtunga klarar att växa i många olika miljöer och är därför en spridd växt på Öland. Den är vanlig även på Stora Alvaret och längs delar av kusten. Lite glesare med fynd är det inom delar av Mittlandet och barrskogarna i Böda sn. Hundtunga klarar sig bra i dagens landskap och inget tyder på att någon påtaglig minskning har skett förutom som åkerogräs.

Hundtunga är en gammal medicinalväxt men det är tveksamt om den odlats för detta ändamål i vårt land. Ett äldre folkligt namn är munklöss, något som anspelar på att frukterna är besvärliga att bli av med om de fastnat på kläderna. Växten angrips ibland av mjöldaggen Erysiphe cynoglossi.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.