Örnbräken är som tidigare mest frekvent i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Kartan i Sterner (1938) stämmer till stor del överens med dagens utbredning. Fortfarande finns örnbräken i de västliga socknarna Högsrum och vidare söderut till Vickleby. Några lokaler har fallit bort medan några tillkommit. Ökat skogsbete som ger luckiga skogar gynnar örnbräken men samtidigt kan betesdjurens tramp skada jordstammarna och hålla tillbaka bestånden. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Örnbräken företräds på Öland av de två underarterna slokörnbräken subsp. aquilinum och tajgaörnbräken subsp. latiusculum; mellanformer är vanliga. Slokörnbräken har i Norden en sydlig och västlig utbredning. Den är känslig för tidig frost under hösten och kan skadas av kalla vintrar. Tajgaörnbräken klarar sig längre norrut i Sverige och är den enda underarten i Finland (Jonsell 2000).
Av de noteringar som gjorts under inventeringen är ca hälften bestämda till underart. Majoriteten av dem hänförs till tajgaörnbräken (ca 80 %) medan slokörnbräken noterats i 20 %. De flesta fynd av slokörnbräken är gjorda i rikare barrskogar i Böda sn.
Slokörnbräken är den mer högresta underarten med en mörkgrön bladskiva där primärflikarna är ordnade som en stege. Nedersta primärfliken är högst lika lång som den näst nedersta. Yttersta delen av primärfliken är flikad ända ut. Bladen förblir gröna långt fram på hösten. Tajgaörnbräken har en ljusgrön bladskiva som är triangulär där den nedersta primärfliken är tydligt längre än den näst nedersta. Yttersta delen av primärfliken är oflikad varför den ser ut som en finger. Bladen blir gula–bruna tidigt på hösten.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 17 juni 1741 längs vägen mellan Böda och Sjötorp. "Skvattram blommade i kärren, Sparganium växte i pussarna samt bräken (Pteris) här och där." (Linnæus 1745). Pteris = örnbräken. Tidigt belagd Ås: Ottenby lund H. Du Rietz 1912 (S) det. intermediär mellan underarterna ThK 1992. Än idag växer örnbräken längs vägen från Böda och vidare norrut samt längst i söder inom Ottenby lund.
Ekologi
Örnbräken växer på torr–frisk, ganska mager och ofta sandig skogsmark. Den gynnas av skogsbränder och kalavverkning. Växten är giftig varför betesdjur undviker den. På Öland växer örnbräken i barrskogar, ofta med lövinslag, men även i rena bestånd med tall eller gran. Påfallande ofta ses den utmed skogsvägar, i gläntor, kanten av skogskärr, röjda kraftledningsgator, hyggen och åkerkanter. Örnbräken är också funnen i rikare skogar som består av ädellöv eller beskrivs som ängsgranskogar. Sällsynt är den funnen på fårbetad sandgräshed samt lundar med skogsek och hassel. Vid flera tillfällen är den noterad på lokaler av ruderatkaraktär som sand- och jordtippar.
Utbredning
Funnen i 32 rutor = 34 %; spridd = 18 socknar (ej återfunnen Runsten och Mörbylånga; nyfynd Källa, Alböke och N. Möckleby).
Sterner 1938 funnen i 21 rutor = 22 %; spridd = 16 socknar; Sterner 1986 spridd = 17 socknar (nyfynd Mörbylånga).
Förändring: Oförändrad ± 0
