Sandnarv växer på betade och stäppartade torrängar, sandgräshedar och tuviga friskängar. Ibland förekommer den i extrema miljöer som grusalvar, uttorkade vätar och på kalkstenshällens mosskuddar. Sandnarv är vanlig som åkerogräs och ses också i vägkanter, glesare gräsmattor och på grusplaner. Även diverse skräpmarker hyser ofta växten såsom sandtag, stentippar, jordhögar och stenbrott.
Sandnarv är vanlig över hela Öland och man behöver inte gå långt på ön för att träffa på växten. Alvaret, sjömarken, längs skogsvägar och åkrar i Mittlandet, överallt växer sandnarv.
Såvitt känt finns endast vanlig sandnarv subsp. serpyllifolia på Öland. Längs Skånes kuster kan man sällsynt på sanddyner och havsstränder finna kustsandnarv subsp. lloydii. Den är robust, har färre grenar med korta internoder (< 15 mm), tätare blomställning med kortare blomskaft (< 5 mm). Fröna mäter 0,6 mm med tydliga utskott. Vanlig sandnarv har längre internoder > 15 mm, glesare blomställning med slakare och längre blomskaft (> 5 mm). Fröna mäter ca 0,5 mm med ganska tydliga utskott men mindre än hos kustsandnarv (Jonsell 2001). Kustsandnarv borde eftersökas exempelvis längs Bödabuktens sandstränder.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 1 juni 1741 då sandnarv är en av de arter han noterar sin första dag på Öland när han landstigit vid Färjestaden (Linnæus 1745). Även idag växer sandnarv nära hamnen i Färjestaden som vid dämmet strax nordost om gamla färjeläget. Tidigt belagd Resmo: A. Vinge 1885 (LD).
Utbredning
Funnen i 88 rutor = 93 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren antecknad från 30 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0