Snärjmåra växer på frisk, näringsrik mark. Speciellt kraftig blir plantan om både kväve- och fosforinnehållet i jorden är högt, snärjmåra utvecklas då väl med mycket rik fruktsättning (Taylor 1999). Växten är vanlig som åkerogräs men också i kvävepåverkade betesmarker, vägkanter och på diverse ruderatmarker. De flesta husägare har säkert rensat bort växten från rabatter och buskage på tomten. Även i skogar är den ofta sedd och föredrar där lundar, en miljö där den anses vara ursprunglig. På havsstränder är den också frekvent och noterad från sandstränder, klapperstens- och tångvallar.

Snärjmåra växer överallt på dagens Öland utom på Stora Alvaret där den är fåtalig. På alvaret ses den i horvor, skogsdungar eller på stentippar. Redan i Sterner (1938) var växten vanlig och den bedöms ha expanderat genom den ökade näringsbelastning av landskapet som skett de senaste decennierna.

Snärjmåra finns i två varieteter: vanlig snärjmåra var. aparine och strandsnärjmåra var. marinum. Den sistnämnda har inte uppmärksammats under inventeringen men det finns belägg av arten från Öland. Strandsnärjmåra är småvuxen (stjälken < 20 cm) och med kort avstånd mellan bladkransarna. Bladen är korta (< 1 cm), blommorna sitter ofta ensamma och fruktskaften är böjda mot spetsen. Strandsnärjmåra växer på driftvallar vid havet (Neuman & Ahlfvengren 1901).

Gammal, bofast.