Praktsporre växer i kalkkärr med rörligt vatten, utmed källflöden där den ibland delar växtplats med axag Schoneus ferrugineus men den ses också i tuviga kalkfuktängar. I ädellövskogar växer den i fuktiga gläntor. Många av lokalerna uppges vara ohävdade och där konkurrerar blåtåtel Molinia caerulea om livsrummet. På alvarmark ses praktsporre i högvuxna fuktängar tillsammans med ölandstok Dasiphora fruticosa subsp. fruticosa.

Praktsporre förekommer främst inom Mittlandet, något som redovisades i Sterner (1986). På övriga Öland finns endast spridda förekomster. Praktsporre riskerar att på sikt försvinna från idag ohävdade lokaler, särskilt i Mittlandet, om igenväxningen tillåts att gå längre. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Den storvuxna (nästan meterhöga) och grova praktsporren blommar i juli med en topp runt mitten av månaden. Bladen är breda (1–2 cm), blomaxet är långt (10–15 cm) och mycket tätblommigt. I England urskiljs praktsporre som en egen art. Vanlig brudsporre har en sötaktig lukt men med en antydd härsken ton i bakgrunden, medan praktsporre doftar tydligt sött som av nejlikor. Läppen hos vanlig brudsporre är knappt bredare än lång medan praktsporre har en tydligt bredare läpp som därför får framträdande skuldror; dessa skuldror saknas hos vanlig brudsporre (https://bsbi.org/plant-crib). Egna fältstudier har visat att det är möjligt att känna en viss skillnad i doft även hos de öländska brudsporrarna.

Gammal, bofast.