Vårveronika växer på torr, öppen och sandig mark. Den klarar sandjordar som är kalkfattiga och kan dela växtplats med både borsttåtel Corynephorus canescens och kruståtel Avenella flexuosa. Betade och sandiga torrängar, vägkanter och ruderatmarker är de vanligaste växtplatserna. I betesmarker växer vårveronika på öppna partier som fästigar eller i uppsparkade gropar. På sydvästra Öland påträffas den på gamla strandvallar bestående av klappersten och alunskiffer. Idag är den sällan sedd som ogräs i sandiga åkrar eller trädor, en miljö som särskilt lyfts fram i Sterner (1938).

Utbredningen är ganska jämn över hela Öland men ingenstans är vårveronika vanlig. I de sandiga socknarna på östra sidan, mellan N. Möckleby i norr till Sandby i söder, förefaller den lättast att finna. På Stora Alvaret är den koncentrerad till de ganska kalkfattiga och mäktiga moränryggar som löper i nord–sydlig riktning på mellersta delen av alvaret. Arten kan vara förbisedd under inventeringen eftersom den liknar och därmed kan förväxlas med andra ettåriga veronikor som växer i samma miljö. Dessutom blommar den snabbt över och vissnar på de torra växtplatserna. Vårveronika har minskat som åkerogräs. De sandiga och magra åkrar som förr hyste arten är idag igenväxta, planterade med tall eller i bästa fall omförda till betesmark. Rikard Sterner anmärkte att vårveronika var sällsynt på norra och östra Öland, det stämmer delvis ännu idag. På nordligaste Öland har en del fynd gjorts i sandiga åkrar och betesmarker. På sydöstra Öland saknas mäktiga sandavlagringar och där ligger fynden också glest.

Gammal, bofast.