Kransmynta är hybriden mellan vattenmynta M. aquatica och åkermynta M. arvensis. Ståndarna är oftast dåligt utvecklade och fruktsättningen uteblir men den sprider sig lätt vegetativt genom utlöpare. Hybriden uppkommer spontant där stamarterna möts. De olika bestånden varierar och liknar den ena eller andra föräldern. Förr odlades kransmynta för sin väldoft och en del av dagens förekomster kan vara rester efter tidigare odling.

Kransmynta växer i fuktängar, kärr och blötare skogar. Den hittas även längs diken, vid dammar och vattenhål, i gamla stenbrott och längs bäckar. På alvaren växer den i fuktängar och vid kanten av alvarträsk. Till skillnad från åkermynta M. arvensis ses den sällan i vätar, även i åkermiljöer är den något ovanlig.

Utbredningen är ganska jämn över större delen av Öland. Även Stora Alvaret hyser en del fynd av kransmynta. Av totalt ca 250 fynd har ca 50 styrkts genom belägg men de flesta inventerare har visat sig behärska förmågan att urskilja kransmynta. Troligen har kransmynta beaktats mer under vår inventering jämfört med tidigare och ökningen är därför skenbar.

Kransmynta har en angenäm doft som de flesta förknippar med mynta. Doften skiljer från vattenmynta som luktar lite åt bensinhållet och åkermynta som har en fränare doft (tips av Erik Ljungstrand). Kransmynta skiljs från vattenmynta genom att blommorna sitter samlade i flera kransar i stjälkens övre del. Hos vattenmynta sitter blommorna i toppen av stjälken i en huvudlik samling. Genom att studera fodret kan man skilja kransmynta från åkermynta. Kransmynta har ett foder som mäter 3–4 mm med 10 tydliga nerver och fodertänder som är sylformigt spetsiga; ståndarna ej utskjutande, ofta kortare än blomkronan. Hos åkermynta är fodret ca 2 mm långt med 5 svaga nerver och liksidigt triangulära tänder; ståndarna är långt utskjutande.

Spontant uppkommen hybrid och kulturflykting, bofast.