Spenört växer på frisk, mullrik och gärna kalkpåverkad mark i hassellundar eller ädellövskogar med ek, alm och ask; ibland förekommer den i örtrika granskogar. Vanligen hittas den i ljusluckor som skogsbryn, gläntor eller längs skogsvägar. I Mittlandet växer den även i åkerkanter som gränsar till ädellövskog. En udda miljö finner man strax norr om Strandhagens NR, Ventlinge socken. Där växer spenört nära havet, helt öppet på skiffergrusvallar. Den klarar även att växa på de giftiga högarna av rödfyr vid Degerhamn, S. Möckleby socken. Växten är känslig för bete och slåtter men trots detta funnen i trädbärande slåtterängar vid Lilla Horn och Halltorp, Persnäs respektive Högsrum sn. När betingelserna ändras kan den snabbt "slå till". Mörbylånga kommun grävde ner vattenledningar väster om Bostorp, Torslunda sn. Följande säsong dök stora bestånd av spenört upp på den vegetationsfria mulljorden.
Spenört är vanligast i Mittlandet och västra kustskogen men saknas i princip helt på Stora Alvaret och de skoglösa sydöstra delarna av Öland. Växten är förhållandevis vanlig i rikare skogar i de nordliga socknarna Högby, Källa och Persnäs. Den beskogning som skett sedan Sterner (1938) har medfört att spenört fått fler möjliga växtplatser men när skogen sluter sig alltmer riskerar den att försvinna. Svagare skogsbete kan gynna arten genom att gläntor och luckor skapas i skogen.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 2 juni 1741 då spenört är en av de växter som han denna dag noterar vid Rälla gård, Högsrum sn (Linnæus 1745). Spenört växer än idag i närområdet. Tidigt belagd Torslunda: Skogsbytrakten H. Nordström 1872 (S).
Utbredning
Funnen i 45 rutor = 47 %; tämligen allmän = 29 socknar (ej återfunnen Resmo och Stenåsa; nyfynd Gräsgård).
Sterner 1938 tämligen allmän = 30 socknar "på sydöstra Öland sällsynt" (Segerstad, Gräsgård och Ås 0).
Förändring: Oförändrad ± 0
