Sandkrassing växer på sandiga, kalk- och näringsfattiga, gärna betade torrängar med slitet växttäcke. Följeslagare är ofta ljung Calluna vulgaris, blåmunkar Jasione montana och borsttåtel Corynephorus canescens. Sandkrassing är också traktvis vanlig på klappergrus som vid Eckelsudde, Kastlösa sn. Sandkrassing växer även i gamla sandtag och övergivna åkrar; däremot är den vid endast ett tillfälle funnen i en brukad åker där den växte på klappersten. Åkermiljöer pekas annars ut som en av de viktigaste biotoperna i Sterner (1938). Även vägkanter anges förr som en vanlig växtmiljö; även där är endast ett aktuellt fynd gjort. I Sjöstrand (1863) finns uppgift om att sandkrassing växer på alvarmark, något som starkt betvivlas av Rikard Sterner och som han kraftfullt dementerar. Intressant nog är sandkrassing under inventeringen funnen på några ställen ute på Stora Alvaret, på sandiga och urlakade gamla moränryggar. På en av lokalerna växer den tillsammans med två andra ovanliga alvarväxter nämligen vittåtel Aira caryophyllea och åkermadd Sherardia arvensis (Knutsson 1995).

Sandkrassing är liksom förr ojämnt spridd över Öland. På södra halvan av Öland växer den främst väster om väg 136 där kalkfattig sand erbjuds. I detta område förefaller arten ha tunnat ut något. De sandiga åkrar som fanns där förr och som erbjöd lämpliga växtmiljöer är numera planterade med tall eller igenväxta. Som kompensation har sandkrassing hittats på Stora Alvaret samt i gamla sandtag på östra sidan av ön. Längst uppe i norr finns sandkrassing kvar med flera lokaler. Sammantaget har sandkrassing klarat sig förvånansvärt bra på dagens Öland med tanke på att det saknas lämpliga åkrar för den att växa i. Men på sikt riskerar arten att försvinna från de gamla trädesåkrar där den fortfarande har några rika lokaler. Några av dem har omförts till fårbete vilket verkar vara gynnsamt för sandkrassing. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.