Åkermolke växer solöppet på frisk, kväverik och gärna grusig–stenig mark. Den anses ursprunglig på ohävdade havsstränder där den ses på klapperstensvallar, sandstränder, driftvallar och i vassbälten. Den är även vanlig på lokaler av ruderatkaraktär som jordtippar, gamla stenbrott, gödselupplag, nygrävda bevattningsdammar och grusplaner. Som åkerogräs ses den i grödor med fodermajs, potatis, bruna bönor m.m. Åkermolke växer i vägkanter, längs nygjorda cykelbanor och på hyggen. När betesmarker röjs och näringsämnen frisätts dyker den tillfälligt upp. Rikard Sterner nämner ett par förekomster i alvarkarst men där är den inte noterad under inventeringen men däremot i grusalvar.

Åkermolke är spridd på Öland främst utmed kusterna samt i jordbruksintensiva områden. I delar av Mittlandet och barrskogarna längst uppe i norr är det glesare med fynden. På Stora Alvaret är den sällsynt frånsett fynd i horvor, röjda skogsdungar eller tokfuktängar samt på tippade jordhögar. Åkermolke är inte beroende av hävd och förmår väl utnyttja mänskliga aktiviteter i landskapet.

Åkermolke företräds på Öland av vanlig åkermolke var. arvensis, kalmolke var. glabrescens och klappermolke var. maritimus. Vanlig åkermolke har blomkorgar och korgskaft som är klädda med skaftade, gula körtelhår. Kalmolke saknar helt körtelhår, mellanformer förekommer. På steniga havsstränder växer klappermolke som är lågväxt med få blomkorgar som har sparsamt med körtelhår. Bladen är nästan hela och de flesta samlade basalt (Sterner 1933). Undersökning över antalet kromosomer hos varieteterna har gett olika resultat (Jalas & Pellinen 1985). Vanlig åkermolke från södra Finland har 2n = ca 36 medan plantor från västra Norge har 2n = 54; kalmolke från Finland har 2n = 36 och klappermolke 2n = ca 54.

Gammal, bofast.